Ger värdigt omhändertagande

– Det känns bra för mig att ta hand om en avliden och sedan möta de människor som tar farväl, säger Tomas Hallberg.

Medan begravningsrådgivaren tar emot anhöriga och hjälper dem till det bästa avskedet tar Tomas Hallberg och hans kolleger på transportavdelningen hand om den avlidne.

Han sköter svepning och kistläggning. Det innebär att han åker till bårhuset, oftast på ett av de större sjukhusen i Stockholmsområdet. Han sveper den avlidne i en så kallad svepskjorta. Ibland lämnar de anhöriga särskilda kläder som den avlidne i stället kläs i. Därefter läggs den avlidne i kistan.

Fint omhändertagande

– Beroende på vad som hänt kan det ibland vara svårare, men utgångspunkten är att alltid ge ett fint omhändertagande i sista skedet, så att säga.

Därefter transporteras den avlidne till kylförvaring där hon eller han får vila i väntan på begravningsdagen. När det är dags för ceremoni och den inte ska äga rum i direkt anslutning till förvaringslokalen sköter Tomas förflyttningen till ceremonilokalen. Där möter han begravningsrådgivaren och floristen och det händer att han deltar i att göra det fint kring kistan.

Efter ceremonin transporteras den avlidne till ny kylförvaring i avvaktan på kremation, vilket är den absolut vanligaste begängelsemetoden idag.

– Jag ser mig som fältarbetare, säger Tomas, som transporterar den avlidne dit hon ska. Det kan vara en till tre begravningskörningar på en dag.

– Ibland vill de anhöriga själva bära kistan till eller från bilen. Då brukar jag hjälpa dem att öva på att bära. Jag hjälper också till att bära om det är tungt och kan ta över om någon är för sorgsen och inte orkar med. Det kan vara lite speciella situationer.

De flesta begravningar brukar ske under torsdagar och fredagar. I början av veckan är det mer kistläggningar, men även visningar. Det är i regel Tomas och hans arbetskamrater som tar emot de anhöriga när de vill komma och ta farväl av den avlidne vid en särskild visning.

Händer något i mötet

Det här jobbet har av naturliga skäl sina tunga stunder.

– Under en period hade jag mycket kistläggning och visning av barn. Det var påfrestande att hela tiden möta människor som bar sorgen efter ett barn.

Men det är ingen tvekan om att Tomas gillar sitt jobb. Han började med kistläggning och transporter redan 1994, har haft ett par avbrott för att göra andra saker men återvänt.

– Jag har velat komma tillbaka för att jag trivs så oerhört bra med arbetet. Jag gillar att köra bil och det känns bra för mig att ta hand om en avliden och sedan möta de människor som tar farväl. Det händer någonting där. Även om jag kan vara nervös inför att träffa de anhöriga blir det alltid ett spännande möte. Vissa möten är lättare, andra svårare.

– De oroar sig säkert också inför avskedet och jag betyder ju inte så mycket för dem, fast i vissa fall förstår jag att jag ändå gjorde det. Det kan vara att man känner att här gjorde jag något bra eller att här var jag inte tillräcklig.

– Vid ett tillfälle sa en pappa: Du som är proffs kan väl göra det här. Det gällde att sätta en mössa på hans dotter som låg i kistan. Jag vet inte om man kan kalla det att vara proffs, men för honom var det viktigt att få hjälp. Han visste inte hur han skulle göra fast han hjälpt sin dotter med mössan massor av gånger, fast i ett annat skede.

– Det blev ett bra möte.

Samspelta

För Tomas är det en stor fördel att transportverksamheten ingår i IGNIS och därmed i ett större sammanhang där han tillsammans med kolleger utför olika begravningstjänster.

– Absolut, det är bra att man har stöttepelare runt omkring sig. Vi ska alla åt samma håll så vi hjälps ju åt. Vi är ganska samspelta, vi vet alla vad vi ska göra och är positiva och glada trots sorgen. Det är ju inte vår sorg utan de anhörigas och vi ska finnas där för att hjälpa dem.